Paris, Olivia & Livet

Olivia skrev ett fantastiskt, om än snårigt, inlägg om sin tid i Paris. Och efter att ha läst det kan jag nog säga att min vistelse i Paris, hos min älskade Olivia, blev vändpunkten i mitt liv. För det var där och då jag började leva, på riktigt. Låter så fruktansvärt banalt men det spelar verkligen ingen roll.

Den helgen behöver jag inte gå in på too much, då det mesta faktiskt inte går att skriva ut här, men helvete vad bra jag hade det. Och jag minns att jag sade till Olivia "jag bryr mig inte om något längre, inget spelar någon jävla roll". Hon bemötte det med att säga, snart kommer allt gå åt helvete igen- och ack så rätt hon hade. Såklart.

När jag kom hem från helgen i Frankrike så träffade jag en kille som jag blev störtkär i. Det är nog första gången jag varit så passionerat kär, på riktigt. Och lika sårad blev jag. Så i mars månad var jag hjärtekrossad och grät varenda kväll. Men det var efter det som allt hände. Att först åka ensam till min vän (eller vad fan vår relation nu var) som är helt sjuk i huvudet och sedan bli dödskär och sedan bli så jävla förkrossad. Allt detta gjorde att jag började leva.

När jag var som mest ledsen efter breakupet så gjorde jag saker konstant. Jag drack vin på tisdagar, bio på torsdagar, planerade att flytta in en lokal med Adrian och fan allt blev ljusare. Att sysselsätta mig var det bästa jag kunde göra. Jag tillät mig att göra allt. Det var min tid, och det är min tid.

Att börja leva är fan det finaste som hänt mig. Jag har så jävla kul nu för tiden, det är så fruktansvärt vackert om än jävligt destruktivt. Min livsstil just nu skulle jag inte rekommendera till samhällets definition av "normala" människor, men det är väl just därför jag söker mig till lika störda personer som mig själv. Och jag älskar verkligen de jag umgås med, för fan vilka äventyr jag är med om, och fan vad kul jag har.

Gillar

Kommentarer