Någon som uppskattar dig

Ni vet när en träffar någon som behandlar en illa? Och trots detta kan en inte släppa taget, just för att personen i fråga inte visar något intresse av att antingen försöka lösa det, eller eventuellt avsluta det på ett snyggt sätt.

Det gör mig så ledsen. Att känna sig knäpp, missförstådd och fullkomligt icke respekterad. Jag har så svårt att förstå mig på, att avsiktligt vilja såra någon.

Min mamma gav mig några klyschor att greppa tag om. "Du kan inte förändra någon annan än dig själv", "Ser man att någon är i nöd, då sträcker du ut en hand" och viktigaste av allt "Slösa inte din tid, på folk som inte bryr sig om dig".

Det sista rådet är det allra dyrbaraste men ack så svårt att leva efter i praktiken. I alla fall för mig. För samtidigt som du är smärtsamt medveten om detta, så kan du inte sluta tänka på det du tycker om med vederbörande. Det negativa suddas ut och kvar sitter du med de fina minnena. För visst skrattade vi ändå mycket? Visst hade vi ändå fantastiskt sex? Visst funkade det ändå ganska bra ibland?

Jag har inga bra svar på hur en hanterar detta. Jag har aldrig lärt mig. Men jag vet att det är viktigt att inse, att personen skiter i dig, och då bör du inte ödsla din tid. Försöker ha det som ett mantra de dagarna då han sveper förbi på sociala medier eller när jag påminns om hans existens via en vän.

Jag vill vara lycklig. Och jag vill att någon ska vilja ge mig 100%. Inte 10 jävla ynka procent, som Olivia skulle ha uttryckt det.

Gillar

Kommentarer

Jennifer
,
Sitter i en liknande situation just nu. Vet att jag borde sluta tänka på honom men det går inte. Jag fattar tag i de färskaste minnena jag har och bygger upp en person som inte existerar, silar bort allt det dåliga och ignorerar det faktum att han inte bryr sig längre. Vad jag vill är såklart att rädda skiten, men om jag nu inte kan det, ge mig iallafall ett avslut. Hur är det meningen att jag ska kunna gå vidare när jag inte ens kan sätta fingret på exakt när eller hur det gick fel? Jag säger att jag älskar honom fast jag vet att det inte är sant, jag älskar bara bilden jag skapat av honom i mitt huvud. Och den är felaktig. Och det måste jag intala mig själv varje dag. Men det är svårt när blotta åsynen av hans namn utlöser en inre konflikt, för hur ska jag avgöra vad som är rätt när det pirrar och svider på samma gång?

Men som du skriver, om han inte vill ge 100%, så är det slöseri med tid. Jag vet det. Måste bara låta känslorna hinna ikapp min logik. Det kommer. För oss båda. Kram fina du.
alvafrostander
alvafrostander,