Jag är rädd

Jag är rädd för mig själv. Vad jag är kapabel till. Jag är rädd för människor. Vad de är kapabla till.

Kommer det alltid vara såhär? Det är den tanken som förstör mig. Äter upp mig.

Jag skrev en lång text till snubben jag träffade förut, om hur ingen någonsin orkar med mig. Att jag är krävande och komplicerad. Omöjlig att förstå. Han tackade för informationen och gjorde slut med mig dagen efter.

Det brukar vara så. För jag är för intensiv. Känner för mycket och för starkt, alltid.

Det är inte bara ångestproblematik. Borderline, bipoläritet, adhd? Jag har ingen aning.

Jag kan inte hantera det. Orkar inte vara stark.

Lyssnade på Roffe Ruff hela kvällen i går. Så otroligt melankoliskt och trasigt.

Allt vi har nu är tabletterna från psykologen

Som ska rensa ut skeletten ifrån garderoben

Sinnes frid finns inuti receptbelagda droger

Men ändå ligger man på nätterna när andra sover

Å ältar samma frågor

Frågan e om man mår bättre eller sämre

Av å vänja sig vid gamla plågor

//

Mina brister e en del av mig

Jag har lärt mig acceptera alla delar som e fel på mig

Om de skrämmer dig så får du dra iväg

Men om du älskar mig så får du bara

Ta mig som jag är

Gillar

Kommentarer

EmmizFashion
EmmizFashion,
Clara,
Jag har adhd och jag kan verkligen relatera till det där med att vara intensiv och känna mycket. Att inte känna sig ledsen utan snarare helt förtvivlad. Att inte vara glad, istället barnsligt lycklig. Har alltid känt allting väldigt starkt och tagit in precis alla intryck, det bara strömmar in i hjärnan konstant utan att jag kan göra något åt det. Spinner vidare på tankar, associerar till nya saker och på 5 sekunder hamnar jag sjumilakliv ifrån där tanken startade (om jag ens minns vart jag startade). Det är som att leva med ett tivoli i skallen. Inte så konstigt att vardagen blir jobbigare då.... Men du är inte utredd för något eller?
caups.blogg.se/
linnea
,
Jag har ADHD och har känt som du hela mitt liv. Fram tills nyligen. Bara för att man KÄNNER saker gör det inte en komplicerad. En komplicerad människa är en sådan som går runt och är elak och inte klarar av mänskliga relationer (uppenbarligen verkar du ha fett många polare som VERKLIGEN orkar med dig, så att du är för komplicerad kan du stryka från listan) Du är känslig. Punkt. Och det är helt okej. Och man måste leva med människor som kan hantera det. Vissa dagar vill jag upptäcka hela världen, läsa dikter, lyssna på musik, titta på stjärnorna och asgarva. Och då förtjänar jag en partner som vill göra det med mig. På samma sätt som jag förtjänar en partner som vill ligga och hålla om mig en hel dag när jag vill ha täcket över huvudet och persiennen neddragen. För vad är alternativet? Någon jävla melankoli? Det är så FETT att känna saker, både bra och dåliga. Man ska aldrig vara rädd för att känna. För vi känslo-männiksor behöver bara hitta dom saker som tar fram våra positiva känslor. Och det klart man inte lärt känna sig själv så pass bra när man är så ung.Vi är också såna som bara GER och GER och GER i relationer. Och om dedär kukhuvudet inte kan uppskatta din kärlek är HAN komplex, för vem vill INTE vara med en färgglad person som känner och älskar? Du är inte svår att älska bara för att du förtjänar respekt och kärlek i en relation.
Maja
,
Hatar ångest så jäkla mycket. Det värsta är att jag inte vill prata med mina vänner om hur jag egentligen mår, att jag rasat i vikt på några veckor och att mitt liv är förstört. Dom är så lyckliga och jag vill inte dra ner dem i detta svarta hål jag befinner mig i. Har inte mått bra på flera år men har ändå varit hanterbart (till skillnad från nu). Ha det bra.