Don't surprise me anymore

Och det värsta var att jag visste, att så fort han ropade, så skulle jag komma springandes. Oavsett. Det spelade liksom ingen roll hur upplyst jag var, att folk talade om för mig att han var si & så. Att jag borde dra, "du blir ju bara sårad". Det spelade ingen roll. Jag var så smärtsam medveten, men inte fan fick det mig att se klart. Kärleken skrämmer mig. Att veta att nu, nu när jag ligger här bredvid honom, klappar hans skägg, kliar honom i håret eller sitter bredvid med en cigarett i handen och med blicken vilandes på honom. Att veta att nu, nu är allt bra. Men i morgon, det är då det kan rasera, det är då det oftast raserar. Att aldrig kunna njuta. Att ständigt vara rädd för att det ska bli som förra gången, och gången dessförinnan. Att veta att, när han ropar, då kommer jag springa. Jag är så jävla äcklad.  

Gillar

Kommentarer