Jag har varit helt singel nu i jag vet inte hur länge, inte ens en tillstymmelse till nån slags kärlekskänsla. Jo, visst har jag varit på nån dejt men på nåt sätt har synen på det hela ändrats till att jag snarare uppfattar allt det där som ett träsk. Jag vill inte falla ner, rädd för att inte kunna ta mig upp. Dessutom känner jag mig sådär larvigt fri, som jag tidigare bara hört singelfolket prata om- nu känns det i hela kroppen. Jag kan bara anta att det är ungefär såhär personer jag dejtat har känt, att de värnat för mycket om sig själva för att kunna ge sig till nån annan. Att det räcker och är gott nog.

Haha va! I kväll har jag gråtit så mycket att jag kräktes. Det var skönt att vara tvungen att skifta fokus till nåt som kändes ännu jobbigare än att ligga i en pöl, gråtandes på köksgolvet. Att behöva få igång andningen som ju inte fungerar helt när näsan är full av snor och munnen full av kräk.

I ren panik skrev jag till mamma varpå hon satte sig i bilen och åkte hem till mig. Hade detta varit för ett år sedan, eller bara ett halvår, så hade jag vägrat att be om hjälp. Troligtvis hade jag varit destruktiv och somnat av ren utmattning. Istället så satt jag i mammas famn medan hon klappade på mig och sa allt det där som jag vet är sant men som känslorna vägrar att fatta, eller är det tankarna? Jag vet faktiskt inte om det är tankarna eller känslorna denna gång som inte hänger med, men vad gör det.

Smärtan kommer att gå över som så många gånger förr. Jag kommer att fortsätta vara godtrogen och tro gott om människor, och det är fint. Jag kommer att träffa någon som inser mitt värde, som varken är feg, osäker på sig själv eller utnyttjande. Jag kommer att stöta på många idioter innan jag hittar till rätt famn, men så är livet, det blir liksom inte roligare än såhär. Stå ut, hantera, acceptera, utvecklas, upp igen, gå sönder- och så går det på repeat.

Utdrag från min fantastiska vän Olivias bok "Bli kvar".

Det som blir kvar är den nakna människan. Hon som står själv, utan någon att hålla i handen. Hon som blir kvar är hon som har blivit stark. Hon klarar sig numera själv, till och med ensam. Det känns inte, det gör inget. Hon vet om att hon är tillräcklig.

Vissa gånger blir hon ledsen, nedbruten, helt förstörd. Andra gånger inser hon att de känslorna borde ligga hos nån annan. Hon skakar av sig. Lämnar skulden där den hör hemma. Räcker ut en hand till självrespekten och springer därifrån.

DE VAR BAD BITCHES MOT MAJ, JAG VAR BARA GLAD Å BLIND (läs: godtrogen?)