by:Sandra Beijer

Jag ligger raklång på kommendörsgatan och inväntar telefonsignaler. Numret i telefonboken heter ”RING EJ” men jag har redan slagit det fyra gånger. Det är tidig vår och jag har vinterskorna på, dubbla strumpor och ett hål i hjärtat. Vet inte vad klockan är men det är mörkt ute. Tidigare under dagen har jag varit på citysjukhuset på grund av sprickor i hornhinnan. - Har du spacklat taket på senaste tiden? - Nej, inte i hela mitt liv. Och läkaren fick något oroligt i blicken, ställde stolen åt sidan och satte sig på knä bredvid mig och sa att jag inte skulle gråta för mycket, att ögonen behöver vila ibland. Sedan fick jag en utskrift för ögonsalva som lagar ögonen men inte hjärtat. På vägen ut tog jag ett donationskort. Om jag skulle gå sönder kan ju någon annan bli lite lycklig. Varsågod en lunga. Jag kan ju ändå inte andas. För tre dagar sedan sågs vi på en bar. Jag hade övat så länge innan. hej hur är det mår hon bra är ni lika kära trivs du du på ditt nya jobb vad fin du är i håret röker du fortfarande minns du alla gångerna vi stal öl ihop på mörka klubbar att jag alltid åt frukost i ditt knä minns du när vi var så jävla kära i varandra. Men han ville inte förstå. - Du gjorde slut med mig. Och jag spillde ut en öl över bordet och raderade hans nummer framför honom fastän vi båda visste att jag kunde det utantill. För två dagar sedan ringde han. - Hej, jag tänkte komma förbi och hämta några grejer hemma hos dig. - Javisst, jag ringer när jag är hemma. - Det är nog bättre om du ställer ut det ikväll så tar jag det imorgon. - Men varför då? - Därför att det finns ingen anledning att träffas. Igår: kom online på msn nu för i helvete jag vill inte ringa jag vill inte vara desperat jag vill inte. Och nu. På en gata mitt i natten på Östermalm svarar någon på andra sidan. - Men kan du sluta ringa mig? - Hej det är jag. Jag ligger på Kommendörsgatan och kommer dö om du inte hämtar mig. - Vad snackar du om? - Jag ligger här nu, raklång på gatan. Och jag hör hur han lämnar rummet för att inte störa hon som ligger bredvid. Hur han trycker telefonluren närmare läpparna och viskar, - Om du inte ställer dig upp så kommer du bli överkörd. Fattar du inte det? Du kommer dö och jag kommer inte att gå på din begravning för att jag kommer skämmas så jävla mycket över att jag inte räddade dig. Fattar du inte det? Fattar du inte att jag inte kan rädda dig hela jävla tiden? Och det ligger en flicka i hans säng som jag inte vet vad hon heter i efternamn men jag vet att han älskar henne. Jag ligger raklång på Kommendörsgatan med sprickor i hornhinnan och ingen bär mig hem. Jag är tjugotvå år och han räddar mig inte längre och det kommer ta fem teatrala överkörningsförsök och lika många ögoninflammationer till innan jag förstår det. Förstår att ögonsalvor utskrivna av cityakuten lagar hornhinnor men aldrig hjärtan.

Gillar

Kommentarer

Jennifer
,
Fyfan vad jag började gåta. Så många brustna hjärtan.
Zara
,
Hej alva! Sett stt många kommenterar om livs frågor här för att få din åsikt/hjälp och tänkte göra detsamma. Gjorde nyss slut med min pojkvän efter två år för han kvävde mig helt. Han lät mig inte känna mina känslor och han vände allt mot mig. Jag har insett nu i efterhand hur jag låtit vårt förhållande som va så fint bli det "steriotypiska dåliga förhållandet". Jag är väldigt insatt i feminism osv men ändå öät jag han göra det här. Jag som tjej lät såklart mannen ta sin plats och förminskade mig själv, jag lät han kväva mina känslor, våga inte säga nej om han skulle bli sur, våga inte bråka för allt blev ändå till slut mitt fel men det var okej. Jag levde i en lögn om att allt var bra. Men det var det ju inte, har jag insett nu, elr kanske fortfarande håller på att inse sakta. Älskar han så innerligt fortfarande men jag mådde inte bra. Men min fråga(?) t dig är igentligen vad ska jag göra? Jag klandrar mig själv, och jag vet att det är fel men jag gör det ändå. Vad hade hänt om jag sa iffrån? Hade han kanske ändrat sig och allt blivit bra? Känner att dehär är mitt fel för saknar han men vet att han sårat mig och behandlat mig så dåligt så kan inte gå tillbaka. Hjälp mig hur jag ska tänka är helt lost... Hoppas du förstod lite av vad jag skrev iaf, tycker om dig (iaf blogg du för det är den jag känner i och med läser din blogg). Du har så fina svar på mycket. Ta hand om dig lev fullt ut och tänk alltid först på dig själv å va glad. Kram tack på förhand<3
Alva
,
Finaste jag läst!