Alltså fina vän

Text skriven av världens bästa Olivia, hennes blogg hittar ni här!

Jag kallar dem 10%-personerna. De finns överallt - oftast gömmer de sig bakom en snygg och polerad yta, så man märker det inte förrän man är helt fast. Jag har alltid varnat mina vänner för dem, men aldrig förstått att jag själv fallit offer för deras manipulativa sätt flera gånger. När man är vän med dem är det inte så farligt, men när man börjar ligga med en 10%-person - det är då det går åt helvete.

Min första 10%-are hade blont hår och uttråkad blick. Han brukade röka hasch inne på sitt rum i en lägenhet i Paris. Gatan där han bodde vimlade av horor och knarklangare så det var aldrig något problem med att få tag på knark. Jag brukade komma över med en flaska billigt vin och ett paket kakor med choklad på ena sidan och han lärde mig hur man rullar en bra joint. Med skickliga, vana rörelser brände han haschet med en tändare och rullade runt det mellan fingrarna tills det smulades sönder. När han rökte det spred sig en sötaktig, kväljande doft i rummet. Jag trodde att vi pratade om allt men egentligen nådde jag bara en centimeter, om ens det, in i hans själ. Och när han fått komma i mig tröttnade han.

Jag var aldrig kär i den där konstiga knarkaren som betonade sina ”i”:n och ryckte i sömnen. Jag var aldrig förälskad. Men besatt, det blev jag. För det är sådant som händer med 10%-are.

Själva termen syftar på en person som i regel är dryg, oförskämd eller elak, men när hen väl ger en en komplimang eller ett leende, känner man sig utvald. Speciell. Man längtar efter mer, ännu ett leende, ännu en smekning över kinden, och till slut blir man så beroende av de där 10% av kärlek att man blir galen. Man gör allt för att få den där lilla, lilla delen. Att 90% är totalt skit ser man inte då.

Det är en slags härskarteknik som förmodligen är utstuderad, men inte nödvändigtvis. Jag hade en vän som körde på samma sak. Så fort hon insåg att jag var påväg att dra, gav hon mig 10 procent och jag stannade. Sedan tröttnade jag på att hon aldrig hörde av sig, skrev och sa ”vet du vad, fuck you” och då slängde hon iväg 10% till. Så höll det på i flera månader innan jag till slut insåg vad som hände och då var det ett final goodbye, bitch, och så bröt vi kontakten. Men som sagt, det är alltid lättare att bryta kontakten om man inte ligger med personen i fråga. För då blir det svårare.

Jag har varit besatt ett par gånger i mitt liv, men det finns två fall som är mer extrema än andra. Förmodligen eftersom att jag under den perioden mådde ganska dåligt, och då kanaliserade jag hela min ångest mot subjektet (objektet?) i fråga.
Låter det sjukt? Kanske. Men om ni tittar er själv riktigt noga i spegeln tror jag nog ni kan erkänna att ni varit där ni med.

Man träffar någon man vet inte är ens typ, men ändå blir man galen. Varför är det så? Varför blir man knäpp av någon man egentligen inte vill ha? Många säger att det är det klassiska ”du vill ha det du inte kan få”, men jag tror det bottnar i mer än det. Jag tror det är lite mer komplext. För egentligen kan man bli besatt i de mest oklara människorna. Jag tror mer att det handlar om att man träffar någon som man från början tror att man själv utnyttjar, och när man inser att det kanske är tvärtom får man kortslutning. Man blir rädd. För att man själv kanske inte duger.

Man ska akta sig väldigt noga för människor som bara ger en 10 procent. Ibland har man själv så låga förväntningar på folk att man accepterar dem för att man helt enkelt inte tror att det finns något val, men det finns det. De du väljer som vänner eller partners ska vara _rakt_igenom_snälla. Det finns liksom inget annat. Jag har så otroligt höga krav på mina vänner just nu och jag mår så mycket bättre av det. Jag omger mig själv att människor som är bra. För att jag förtjänar det.

Så skit i dem som ger dig en komplimang när de märker att du inte är där längre. Det finns viktigare saker att spendera sin tid på, än att vara besatt. Tro mig. I would know.

Gillar

Kommentarer